Man skulle kunna säga att jag är uppvuxen som orienterare då min första OL-tävling var miniknat, i stort sett direkt efter att jag kunde springa med egna ben. Och sedan dess har jag fortsatt och sprungit varje år. Men på slutet har det blivit allt för lite känns det som. Jag har ett grymt sug att vilja springa fort och rätt på varje orienteringstävling jag ställer upp på och vill på så vi inte ställa upp förre än och tycker jag är redo. Det är inte så att jag är rädd för ställa upp ändå men det har lik så bara inte blivit så. Jag har sagt att jag i första hand satsar på skidorna och vill ofta för mycket samtidigt då jag fortfarande studerar/jobbar till 100%. Trots att orienteringssäsongen nu är slut så är jag mer sugend än någonsin. Jag har ju dessutom fått en ny orienterande granne som också är klubbkamrat: Emil Döhl, vilket i alla fall inte gör det hela sämre. Därför skall jag åtminstone se till att börja träna kontinuerligt med orientering, så att jag i alla fall får se vart detta sug kan leda…
En skön illusion på att orientering kräver både gode löpkunskaper och god orienteringsskicklighet visas på ett mycket spänningsfullt sätt i den här video.
Orientererne – En thriller fra orienteringsmiljøet
















Följ mig via